sanneenygren.blogg.se

Middagen är för mig dagens värsta mål. Varför då kan man undra? Ja det är helt enkelt så att jag vill veta vad jag stoppar i mig, att ha anorexia är som att personifiera ordet "kontrollbehov". Jag vet exakt kalorimängd i det jag äter till frukost (om jag äter frukost dvs) och till lunch, men middagarna brukar variera då vi äter tillsammans hela familjen och då brukar jag trotsa anorexian genom att försöka äta det dem andra äter. Det brukar bli små portioner med andra tillbehör men jag försöker så gott jag kan.

 

Ångest, jag trodde jag visste vad det var tidigare men det är inte en droppe i havet i jämförelse med hur det faktiskt är att ha det. Visst har jag känt ångest inför tentor, saker man ska göra eller inte har gjort, men det är en ångest som går över och som går att tänka bort. Ångesten över mat, att bli tjock, att inte tränat "tillräckligt" är så stark att det känns som att jag är i en dimma. Jag varken ser eller hör, jag känner mig rastlös i hela kroppen, jag minns inte efteråt nästan vad jag gjort under tiden och det enda sätt, som jag lyckats hitta för att bryta detta... skapa ett inre lugn igen så att säga, är motion. 

 

Mina blodprover var dåliga sist, det är konstaterat att min kropp lever på sig själv och i svält... borde inte jag som sjuksköterska reagera mer, bli rädd, känna en stark vilja till att förändra saker och ting? Ja egentligen borde jag väl det, men när hjärnan inte får kolhydrater och fett så slutar den att fungera normalt, man tappar allt vad logik heter och kan inte tänka realistiskt. Så inne i min hjärna är det ett mantra nu som går "äter du blir du fet, äter du inte blir du smal". Så "logisk" är min hjärna just nu...

 

Hur ser jag mig själv då? Ja min läkare sa att man skulle kunna se det som en vanföreställning, en sådan som människor i psykoser eller som är schizofrena får.. jag ser mig som en tjock människa, när jag står framför spegeln så är det allt fett jag ser och jag kan inte sluta fundera på, HUR är det möjligt att människans hjärna kan fungera så? 

 

Åter till middagen som blev torskburgare med diverse grönsaker på med hamburgarebröd som är gjort på havre och dinkel och sallad till detta. Jag åt och nu sitter jag här, med ångesten som väller fram, som gnager sig fast inom en och jag ska inte säga att det är helt ovälkommet heller för då skulle jag ljuga. Anorexian älskar ångesten, den får mig att motionera bort det jag nyss har stoppat i mig och då blir tankarna tysta, om än för en liten liten stund. Minutrarna direkt efter en powerwalk så är det faktiskt tyst, lugnt, ingen ångest, inga tankar, sen börjar man tänka på nästa måltid och så börjar karusellen om igen.