sanneenygren.blogg.se - To Umeå and back again..

2014-08-21 @ 15:22 / Ätstörning /

To Umeå and back again..

Ja som rubriken lyder så är jag hemma igen, det blev ingen inläggning.. eller ja det blev det väl men hann vara där i ca 2 minuter innan jag insåg att det absolut inte är rätt ställe för mig, inte rätt ställe för någon faktiskt!

Resan började bra, vi kom fram i god tid och ändå blev vi lite försenade på grund av att vi inte visste var vi skulle, kvinnan jag pratat med i måndags hade bara sagt "kom till mottagningen så får du träffa en läkare som skriver in dig sen får du någon som följer dig till avdelningen". Så när vi kom till norrlands universitetsjukhus, som alla vet som varit dit är STORT, så hittade vi en skylt där det stod "psykiatri mottagning". Perfekt tänkte vi och drog väskan med oss och gick dit. Väl där möttes vi av en helt oförstående tant som varken visste hur man höll i ett papper och än mindre vart vi skulle. Så hon fick tag på en mottagningssköterska som kollade upp var vi skulle och då fick vi veta att vi skulle gått till psykakutens mottagning... kunde inte kärringen nämnt det i telefonen då? Åja tänkte vi och gick dit. Några minuter försenade, men det var ju kl 14:00 som det var BESTÄMT att jag skulle komma. Läs den meningen om igen, det var alltså bokat redan i måndags att jag skulle komma kl 14:00!

Så när vi kom dit så fick vi komma in i ett rum, en extremt uppvarvad manlig sjuksköterska kom in, tog puls, blodtryck och temp. Innan han hastade ut ur rummet så sa han "eftersom detta är en planerad inläggning så kommer nog läkaren snart". Tio minuter gick, 20 minuter gick, 30 minuter gick (här började jag få panik, jag ville inte vara kvar, ångesten över att inte kunnat motionera blev enorm), 40 minuter gick... då sa jag till min man som tålmodigt följt med "dem får 10 minuter till sen drar vi". Efter 10 minuter får jag så mycket ångest att jag håller på att klyvas mitt itu, jag kan inte andas, jag vill bara hem. Så jag halvt om halvt skriker till min kära make att nu drar vi! Han skyndar så klart ut i korridoren för att haffa någon och få dem att skynda på, var är läkaren någonstans? Dem har ju vetat i 2 dagar att vi skulle komma? Min älskade make får tag på någon som ber om ursäkt "men det här är faktiskt en psykakut mottagning"... Jaha? Varför ska vi då komma på en viss tid?

När jag väntat ytterligare i 10 minuter (allt som allt i en hel timme med panikångest) så anländer en tapig AT-läkare. Hon får ta emot all min ångest, frustration och ilska. Hon lyckas ändå lugna ner mig så pass att jag kan genomföra ett inskrivningssamtal och hennes ursäkt till dröjsmålet var "det måste ha blivit någon miss"...

För er som inte vet så blev det ingen bra start på min behandling här hemma heller på försommaren, det börjar bra med att jag får träffa läkare och behandlare som erbjuder samtalsbehandling en gång i veckan. När jag sedan får träffa min behandlare så säger hon helt sonika "ja men då går jag på semester i sju veckor, lycka till!"... så var jag lämnad ensam, i SJU veckor... sju veckors kamp, där jag inte visste hur jag skulle lyckas bryta den destruktiva nedåtspiral som jag börjat glida nedför, anorexian SKREK i mitt huvud "DU ÄR FÖR FET FÖR ATT PRIORITERAS, DU ÄR FÖR FET FÖR ATT FÅ HJÄLP PÅ EN GÅNG, DU ÄR FÖR FEEEEEEEET!!!!". Därför tog det extra hårt att återigen bli "bortglömd" när man väl tagit sig dit. För er som inte vet så är det väldigt dubbelt att söka hjälp för en ätstörning, man både vill och inte vill.. därför tycker jag att människor som jobbar med detta borde fånga upp dem som faktiskt tar mod och ork till sig att trotsa anorexians demoner så snabbt som möjligt.

Så jag tog kontakt igen med ätstörningsverksamheten här hemma och bad om att få hjälp över sommaren, då fick jag komma till en karl som jag tyckte om men han kunde tyvärr inte hjälpa mig. Det var inte hans fel, det hade bara gått för långt redan, jag behövde mer hjälp än samtalsbehandling en gång i veckan. Därav denna planerade inläggning...

Jag skrev tidigare i ett inlägg att hela min inställning till inläggningen kommer grundas i bemötandet. Jag hade även sagt åt maken att det kommer bli skit, dem kommer inte ta det på allvar och mycket riktigt, det första som händer är att vi fått fel information om vart vi skulle, sen att jag glöms bort av "en miss". Läkaren får i vilket fall sitt inskrivningssamtal, en kvinna (som vi fick vänta i ytterligare 20 minuter på) följde oss sedan upp till avdelningen.

Redan här börjar både jag och maken tveka, vad fan är detta? Jag är van lokalerna vi har här hemma, eftersom jag jobbar på en psykatrisk slutenvårdsavdelning. Det var kanske ett av dem mest förfallna, äckliga, sunkiga, vedervärdiga lokaler jag varit med om. Det fanns ingenting som var helt, det var något brunt äckligt klegg som runnit längs väggarna i det samtalsrum vi blev hänvisade till, det var ostädat, luktade piss, svett och min panikångest började återigen infinna sig. Vi möts sedan av en sköterska och skötare som sätter sig med oss i det äckliga rummet, sjuksköterskan var en stammande idiot som inte lyssnade på vad jag hade att säga för fem öre utan körde över mig på en gång. Jag fick en väldigt olustig känsla i hela kroppen, ska den här människan verkligen jobba med andra människor som mår dåligt?

Vi samtalar en stund och jag efterfrågar en vårdplan "den kommer bestämmas i morgon" får jag till svar. Ja okej, det kan jag köpa men hur gör vi i kväll med måltider och min vandrande? Ingen erbjöd sig varken stöd eller stöttning för detta. "Nu är det iaf middag så nu får ni gå och äta" sa skötaren...men först skulle dem visa mig mitt rum. Här var det som fick bägaren att rinna över, i en skrubb (det får inte ens kallas rum) hade dem tryckt in inte bara en, inte två utan TRE sängar. Tätt tätt stod dem och man kom inte ens in med väskan, PANIK! Ska jag ligga här, men två helt främmande människor, i ett pytterum där man inte får någon som helst chans till ett privatliv? Jag var inte främmande för att dela rum, men jag är van vid lokalerna vi har på vår avdelning och jag har kommit till insikt att ingen ska någonsin kunna klaga på dem rummer, aldrig! Men det här var ovärdigt, man låg som packade sillar, det var som min man uttryckte det "förvaring av människor". Hur kan någon börja må bättre av detta? Plussa då på en äcklig odör av piss, svett och instängt...

Ja min panik växte som ni kanske förstår... Vi gick sedan till matsalen, min man blev erbjuden att få äta. Väl där så ställer vi oss i kön, "köksan" ställer fram sju olika.... *trumvirvel* MATLÅDOR!!! Förpackade färdiga rätter som säkerligen var flera dagar gamla. För er som inte vet så är ambivalensen är stort inslag hos en anorektiker, det tar sådan tid att välja maträtter då allt ska analyseras, räknas kalorier osv att vi oftast håller oss till samma mat hela tiden eller inte äter alls. Jag är van att patienterna får färsk mat som kommer från ett kök och som är varm i matvagnar på den klinik jag jobbar och det ska observeras att detta är i samma landsting, att anorektikers mat inte är att diskutera utan alla vet redan vad som förväntas av personalen när det gäller maten.

Jag kunde inte förmå mig att välja, inget stöd av köksan fick jag heller, så min man fick välja åt mig.. Fisk, potatis och rotfrukter... som köksan sedan värmde i micron, så på potatisen var det ett flera millimeter tjockt skal då den var så gammal, blivit nerkyld och sen uppvärmd igen, fisken var som en sörja... jag är inte så kräsen när det gäller mat, jag är faktiskt en anorektiker som älskar mat, som ser fram emot att "få" äta men det här... det var INTE bra! Min man valde lasange, färgen på lasangeplattorna var grå... och min man är inte kräsen, han älskar mat, han äter i princip vad som helst så när till och med han tar en tugga, spottar ut den och lämnar resten... ja där har man ett kvitto på den maten!

Ingen frågade hur det gått, ingen frågade om jag behövde stöd, ingen frågade hur ångesten brukade bete sig, ingen frågade vad de kunde göra för att underlätta trots att jag efterfrågade detta vid inskrivningen. Där och då fick jag nog, jag ville inte vara kvar en sekund till. Haffade en sköterska som inte ville släppa iväg mig utan att träffa en läkare först, hon fick sig en utskällning då jag faktiskt var frivilligt där och fick gå precis när jag ville. Läkaren kom i vilket fall, samma tapiga AT-läkare som skrivit in mig, hon försökte med alla medel att få mig att stanna. Men hur skulle jag kunna sova i det där rummet? Hur skulle jag kunna äta den där maten? Hur skulle jag någonsin bli bättre i en miljö där till och med jag, som aldrig haft en tanke på självmord, skulle vilja ta bort mig själv bara för att slippa vara där? Jag sa till min man "lämnar du mig här så lämnar jag dig", han förstod.. som alltid så förstår han! Jag behöver inte förklara, inte bli arg, inte bli irriterad, han känner mig såväl.. min älskade älskade make! Han sa att till och med han mådde dåligt, både psykiskt och fysiskt av att vara där och att han aldrig skulle kunna lämna mig där.

Så när den tapiga AT-läkaren väl fått ok från bakjouren att jag var fri att åka åkte vi hem fortare än vad som var möjligt! Jag har idag ringt anorexi - och bulimicentrumet där jag skulle få komma, där var det minst 6 veckors väntetid från det remissen inkommet, och någon remiss fanns inte vad hon kunde se.. men den skulle säkert dyka upp nästa vecka, så minst SJU veckor bort... igen....

Min behandlande läkare är på semester i två veckor, så jag ger upp, jag orkar inte fightas både med sjukdomen och med att få hjälp. Jag släpper nu taget och låter det gå som det går. Jag orkar inte stå emot, jag vill vara hemma, med min familj, göra det som jag orkar, så får vi se vad som händer. Gårdagens händelse och skräckupplevelse satte sina spår...