sanneenygren.blogg.se

Ja just nu händer det mycket, min älskade son utvecklas så otroligt mycket så jag vill hinna med att vara med honom så mycket som möjligt och jag har så projekt jag håller på med under dagarna så bloggen har tyvärr blivit lidande men här kommer en liten snabb uppdatering:

 

Vi fick veta att det var en kvinna som ville byta bort sin 5:a mitt inne i centrala stan mot en 3:a, perfekt tänkte vi och mailade henne. Hon ringde sedan upp och vi bestämde att träffas idag för att se på varandras lägenheter. Dock blev vi grymt besvikna på skicket på den andra lägenheten, den var under all kritik så vi avböjde det erbjudandet och vårt letande efter en större lägenhet får fortsätta. 

 

Vi har hunnit vara på ikea, mannen i mitt liv och jag. Vi shoppade för allt för många tusenlappar, vi har dessutom köpt en ny säng och ny soffa. Dock kommer inte soffan förrän i början av december. Blir skönt att få lite nya fräscha möbler :)

 

Hur går det med sjukdomen? Den blir mindre och mindre för varje dag som går, visst finns den kvar och pockar på uppmärksamhet men jag kan igonerera den, ge mig själv utrymme istället för den och det känns som en viktigt seger. Jag har dessutom börjat vilja ha en kropp med muskler, en kropp som är stark, smidig och som orkar med livet i stället för att må skit och vara fult smal. Min behandlare och jag har påbörjat en bok där jag ska skriva ner risksituationer och andra risker, där jag kan falla tillbaka. Därefter ska vi hitta på strategier på hur jag, OM jag hamnar i dem situationerna, ska lösa dem utan att ätstörningen får ta plats! Det känns väldigt bra och det känns som att jag är på banan igen.

 

Jag börjar dessutom vara uttråkad på all mat vi brukar göra hemma, så efter at ha skummat igenom Jennys matblogg så har jag hittat mängder med nya recept på mat och bakverk! Så i torsdags provade vi kyckling i en rosépepparsås, i lördags fick det bli fläskfilé med rosépeppar, idag fick det bli nachopanerade kycklingfileér och så har jag bakat hennes legendariska cheesecake med daim, fruktansvärt god!

 

På torsdag blir det möte om jobbet, både jag, min chef, min läkare, behandlare och familj är enhälligt överrens om att jobba inom psykiatrin i dagsläget är kanske inte så lämpligt då risk för återfall är stor eftersom det var som där allt barkade iväg samt att då vårda andra patienter med anorexia eller som bara mår dåligt psykiskt kan vara alldeles för tungt. Men det är bara just nu, en period i livet så jag får stabilisera mig, hitta mig själv igen och sedan kanske återvända dit. För jag trivdes så himla bra, det är FANTASTISKA arbetskollegor, jobbet är väldigt givande trots att det är tungt. Man får träffa alla sorters människor med olika sjukdomar och historier. Man lär sig otroligt mycket om sig själv och man växer som människa men just nu orkar jag nog inte med det. Så vi ska sätta oss ner och planera inför framtiden, vilket också känns både spännande och skrämmande. Fast jag börjar längta efter att få börja om att jobba, mental stimulans är något jag behöver annars blir jag tokig :)