sanneenygren.blogg.se

Nä inte ett dugg faktiskt. Dagarna blir bättre och bättre, lättare och lättare. Jag äter allt, inga förbud vilket för mig är väldigt viktigt. Kan jag inte njuta av allt så vet jag att det är på grund av sjukdomen. Jag tänker inte heller på vikten hela tiden, utan det är långa stunder på dagarna då det faktiskt är lugnt inne i huvudet. Visst har det gått fort, men min behandlare säger att jag är en fighter med extremt mycket motor. Har jag bestämt mig för något så blir det så, jag går all in och älskar att ha flera bollar i luften samtidigt. 

 

Sist jag träffade henne så kom vi överens om att nu på tisdag ska vi sätta oss ner och göra en preventivplan, alltså mer en lista om vilka för - och nackdelar jag minns från att vara som sjukast. Allt för att ha argument som kommer från mig själv om jag skulle få ett bakslag men också för att visa för mig själv hur otroligt hårt man måste pressa sig själv, hur otroligt orättvis man är mot sin kropp och rent elak mentalt för att nå dit. För att visa för mig själv om jag skulle få en sämre period hur ond anorexian är, att den aldrig blir nöjd hur mycket man än kämpar FÖR den, att det krävs så mycket av en för att få ner till den vikt som anorexian sen ändå inte kommer bli nöjd med utan kommer fortsätta och bara bli elakare och elakare. Jag vet nu, att det är värt kampen, att det är värt att stå ut med ångesten. Det finns så mycket mer i livet än att gå runt och vara skelettsmal, att hela tiden pressa sig själv, aldrig vara nöjd.

Listan om för och nackdelar är påbörjad och jag börjar med nackdelarna, då dem är överlägset flest!!

 

 

• Jag var konstant trött, en konstig trötthet då man aldrig får vila. Hela tiden matar tankarna på att så fort man har en minut över "borde man varit ute och gått". Sömnen blev också lidande, trots min totala utmattning så sov jag dåligt av näringsbrist. Detta ledde till mardrömmar, uppvaknande flera gånger per natt, aldrig känna sig utvilad eller pigg. Jag hade ingen ork till något förutom tvången att motionera, mellan "passen" var jag som en zoombie. Detta påverkade HELA min omgivning, jag kunde inte jobba, inte vara en mamma, inte vara en fru, bara vara ett skal som gick på autopilot.

• Min tankeverksamhet gick ner avsevärt, jag som brukar vara kvicktänkt, ha många idéer och planer men blev nollställd. Jag hade svårt att koncentrera mig på samtal, filmer, böcker och vardagliga saker. Mitt minne svek mig och jag glömde bort ibland vad jag höll på med, när jag skulle berätta något så kom jag av mig mitt i meningar och glömde då bort vad jag höll på att berätta. 

• Jag frös trots att det var 30 grader varmt ute, man var tvungen att klä på sig i långbyxor och tröja när andra bara ville ligga nakna på ett isbad. Detta i sig, att behöva välja kläder där man såg smal ut i gav mycket ångest. All näring gick bara åt att hålla igång kroppen basala funktioner och vitala organ så det fanns knappt utrymme att upprätthålla en god cirkulation eller temperatur.

• Hungern, ja vad ska jag säga om hungern? Det var det allra värsta, att konstant vara hungrig, rädd för hungern men ändå längta efter den! Hur kunde den vara så tudelad? Ja för det första så ville jag inte vara hungrig då det skapade en rädsla att jag inte skulle kunna stå emot och då faktiskt äta som i sin tur skapade ångest och att jag skulle bli tvungen att motionera mera. Samtidigt så ville jag känna hungern för den gjorde att jag kände mig smal, att jag var "duktig" som kunde stå emot den.

• Humöret, ja ångest och lågt blodsocker är ingen bra kombination, det är som uppbyggt för bråk. Jag var arg konstant, på barnen, på min man, på mig själv, på anorexian. Jag var arg på sjukvården, jag var arg på exakt allt ett tag och hur mycket energi tar inte det? Vem vill gå runt och vara sur hela tiden?