/
Ätstörning /
Tankar och funderingar
Även om min vikt är på väg upp och jag känner mig piggare och hur kroppen sakta men säkert återhämtar sig så är tankarna i mitt huvud inte så trevliga alla gånger. Eftersom min kropp av någon outgrundlig anledning lagrar ett ton med vätska så ser jag alldeles uppsvullen ut, SPECIELLT på kvällstid och detta är alltså inget som jag "känner" och "tror" och utan den fysiskt sväller upp och detta går med blotta ögat att se, både av mig själv och av min man. Tog bilder på mn kropp på kvällen och sen på morgonen dagen efter och skillnaden är enorm. Detta gör inte det hela lättare, att acceptera viktuppgången.
Dessutom läser man överallt hur SVÅRT det är att gå upp i vikt, att det kommer smygandes, att det måste till 7000kcal extra i veckan utöver det man gör av med osv osv osv... men ingenting av detta stämmer på mig, det går fort.. för fort för mig och då kommer tankarna på att bara släppa kampen och återgå till det som varit. Men så får jag resonera med mig själv och tänka på min och min familjs framtid och då är inte anorexian inräknad så därför MÅSTE den bort! Då får det väl gå fort, desto fortare desto bättre, typ som att rycka bort ett plåster!
Jag har också funderingar kring det här med vägningen, jag vet inte om det är något som är så bra för mig. Jag tror hellre att jag får gå på känslan, när jag känner mig pigg, glad, har ork och kan känna
kärlek igen så vet jag, än att stirra mig blind på siffrorna på vågen som oavsett vad dem visar så ger dem alltid ångest!!
Det jag inte förstår med min viktuppgång är dock:
- Jag äter drygt 2000kcal/dag (alltså ingen viktuppgångsmängd)
- Jag motionerar fortfarande och det blir allt mellan 4km - 14km/dag
Jag borde alltså stå still eller typ gå ner, men nä.. inte min kropp inte, den ska samla på sig allt i sinne och sen fläska på det på mina hemska lår. Det är dem som är min akilleshäl, det är dem som är anledningen till att jag känner mig tjock från första början. Jag har alltid haft platt mage, smala armar men STORA lår och stor rumpa vilket jag har haft enorma och extrema komplex för. Att nu kunna köpa lite mindre storlekar på byxorna har faktiskt kännts bra men nu när jag exploderat efter det jag börjat äta igen så måste jag upp i storlek vilket gör att jag får panik... varför går jag upp så fort trots hur jag äter och rör mig?!
Tankarna på att återgå till jobbet är många, kommer jag klara av att jobba i den miljö där jag blev om sjukast? Kommer jag kunna jobba med andra anorektiker så nära inpå min egen sjukdom? Kommer jag klara av det? Är sjukskriven fram till i mitten av november, efter det så vill jag gärna börja om att jobba men inte heltid. Det kan vara skönt att få "känna sig för" i början och bara jobba lite grann och kanske inte ha så mycket patientnära kontakt med just anorektikerna till en början.
Det blev som en liten biktstund denna gång, men så är det ibland... det är skönt att få skriva ner det man tänker!
Bjuder på en bild från dagens promenad med hundarna, ni ser fina Libra på bilden :) Det är en av de gånger jag tänker mycket, det är under mina promenader.
Tycker du är så grymt jävla duktig Sanne med din kamp om att bli frisk från ätstörningen!! ..och som sagt, det är lite som att lära sig cykla, de ta tid! Det blir mycke tårar, ilska och flera gånger vill man ge upp.., men ändå så sätter man sig på cykeln igen för man är så envis om att man jävlart ska fixa det med eller utan stödhjul =) ! Vägen dit är lång och jag skulle ljuga om jag sa att de kommer bli lätt.. snarare tvärt om! Men för varje gång man går emot ätstörningen bli man bara starkare och starkare.. självklart blir ångesten starkare oxå, men med tiden kommer ångesten släppa medans man själv bara blir starkare =)
Believe in yourself and show who's the boss!