Lång tid mellan uppdateringarna
Jag tänker flera gånger om dagen att jag ska ta och sätta mig ner och skriva här, men det blir nästan aldrig av på grund av att jag tänker SÅ många tankar varje dag att när jag väl ska skriva ner dem så kommer jag inte ihåg eller så låser det sig.
Oavsett så fortsätter jag att gå upp i vikt, det verkar inte vilja planas ut, än iaf. Jag märker att mina kläder jag haft börjar vara för små, och vem mår bra utav det? Ingen, anorektiker eller inte! Så det är en stor ångest varje dag numera att bara klä på sig..
Enligt min behandlare så är jag just nu i den värsta av alla faser i tillfrisknandet och i den fas där många ger upp, får återfall eller blir deprimerade. Det är många faktorer som spelar in:
- Jag går upp i vikt vilket gör att monstret i huvudet skriker tjockis!!!
- Jag är trött KONSTANT... man borde tycka att man blir piggare när man börjar äta, men icket, kroppen håller just nu på att reparera all den skada jag/sjukdomen tillfört den så all energi som kroppen får går åt till det.
- Jag är småförkyld hela tiden, eftersom min kropp först nu börja återfå något sorts immunförsvar så märker jag av symptomen. Innan när jag knappt hade något så kan jag lika gärna ha varit sjuk men inte märkt något då jag inte haft någon immunförsvar som hjälpt till att få bort sjukdomen.
- Jag tappar hår som en hund som fäller, min kudde är full med hår och samma med hårborsten, det är väl först nu som kroppen får energi för att ge mig dem symptomen även där!
- Jag sväller upp på kvällarna, värre än när jag var gravid, mina vader ser ut som vedklabbar och min mage som om jag är höggravid. Detta ska ju rätta till sig men det är ingen kul känsla att gå runt och samla på sig en massa vätska!
Så som min behandlare sa, det är oerhört otacksamt att bli frisk egentligen.. när man tänker på allt det jag går igenom just nu, så då är det inte så konstigt att många väljer den andra vägen och gå tillbaka till anorexian där man känner sig pigg, aldrig är sjuk, orkar motionera hela tiden, man går inte upp i vikt... men man måste också komma ihåg att sjukdomen blir ALDRIG nöjd, tills man är död.. då först tystnar demonen och det är inget jag planerat för fem öre... jag vill leva, jag vill vara fri så därför fortsätter jag att kämpa, jag fortsätter att härda ut denna tuffa period för jag vill kunna äta och njuta, kunna skita i att träna en dag utan att få ångest, kunna unna mig godsaker, kunna umgås med min familj, kunna jobba, kunna hjälpa andra i samma situation. Jag vill allt det här och för att lyckas måste jag stå ut, så jag gör det!
Jag äter inte längre några mediciner heller, jag står på egna ben nu, det är enbart min egna viljekraft som tar mig framåt.. och DET mina vänner, är något som stärker mig väligt mycket!
Bjuder på den här bilden av Amerikanska chokladpannkakor som är fria från gluten, laktos och raffinerat socker. Supergoda!